Har du sett en ukrainsk folkensemble uppträda — glänsande satin, vida röda stövlar, tung scensmink, korsstygn i neongarn — har du sett något som har ett namn på ukrainska: sjarovarsjtjyna.
Det är ingen komplimang. Och avståndet mellan den kostymen och en verklig broderad skjorta är ämnet för den här texten.
Vad en vysjyvanka faktiskt är
Vysjyvankan — den broderade skjortan — är det element av dräkten som mest fullständigt överlevt in i nutiden. Den bärs fortfarande, sys fortfarande, betyder fortfarande något.
Dess moderna form härstammar från rubysjtje, en lång tunikaliknande skjorta som bars på dessa marker in i det första årtusendet e.Kr. Den äldsta broderade skjorta som hittats på Ukrainas territorium är från sen neolitikum. Själva broderikonsten når tillbaka till skytisk tid.
Kvinnors skjortor var långa — ofta till fotknölarna — och fållen syntes under plachtan eller kjolen. Och här det första som förvånar: bottentyget var inte vitt i modern, blekt mening. Det var gräddvitt, gråaktigt, gulaktigt — den färg lin och hampa faktiskt har.
Färgerna var lugnare än man tror
Det är här de flesta moderna rekonstruktioner går fel.
Broderigarn färgades med det som gick att odla, samla eller byta till sig, och naturfärger ger ingen syrlig lyskraft. Paletten var dämpad: krapprött som drar åt brunt, indigo som drar åt grått, ockra, mjuka gröna toner.
Ren svart var verkligen svårt att få fram. Det som läses som svart på gamla skjortor är oftast mycket mörkbrunt eller mycket mörkblått. En skjorta broderad i mättad svart på optiskt vitt tyg, med garn som glänser, berättar för dig att den är ny — vad den än annars påstår om sig själv.
Den äldsta tekniken av alla är vitt på vitt: mönstret sytt i samma färg som tyget, läsbart endast genom struktur och hur ljuset faller. Det är motsatsen till det högljudda man väntar sig.
Korsstygn är inte huvudtekniken
Be vem som helst utanför Ukraina att föreställa sig ukrainskt broderi, och hen föreställer sig korsstygn. Det är inte fel, men det är sent.
Korsstygn blev brett populära först på 1800-talet, och spridningen hade en påfallande modern motor: tryckta mönster. Diagram delades ut på tvålomslag. En kommersiell produkt bar in en bestämd teknik i varje hem, och inom ett par generationer hade den trängt undan äldre, regionalt skiftande stygn ur den allmänna föreställningen.
Det finns många andra tekniker — räknad plattsöm, hålsöm, nyzynka, utskärning — och de regionala traditionerna skiljer sig skarpt åt. Att betrakta korsstygn som det ukrainska broderiet är ungefär som att betrakta en dialekt som hela språket.
Varifrån kommer då sjarovarsjtjynan?
Här slutar berättelsen handla om textil och börjar handla om politik.
Under Chrusjtjov, i den så kallade tövädersperioden, hade efterfrågan på ukrainsk kultur inte falnat trots allt regimen tidigare gjort för att kväsa den. Svaret var, ur regimens synvinkel, fullt logiskt: vill ni ha kultur ska ni få kultur — men den vi bestämmer.
Alltså skapades sång- och dansensembler i förenklade kostymer för att möta efterfrågan i kontrollerad form. Kostymerna ritades för massproduktion, snabb tillverkning och scensynlighet, och de gled stadigt bort från allt regionalt bestämt. Resultatet blev ett generaliserat allukrainskt "folkligt utseende" som aldrig existerat någonstans som verkliga kläder.
Det utseendet lärde sig världen därefter som ukrainsk nationaldräkt. Det exporterades, fotograferades, trycktes på vykort och återskapades av diasporaensembler som ärvde det i god tro.
Scenargumentet, och varför det inte håller
Det vanliga försvaret lyder: scenen är annorlunda, artister måste vara starka i färgen och synas från bakre raden.
Men verklig ukrainsk dräkt är redan stark i färgen och redan synlig. Den är eftertryckligen inte matt. En autentisk regional dräkt — med sina tyglager, sin metall, sin korall, sina vävda bälten — försvinner inte på en scen. Den kommer se bättre ut än den syntetiska versionen, och den kommer se ut som något i stället för som ingenting särskilt.
Synlighetsargumentet överlever alltså inte kontakt med de faktiska plaggen. Det som överlever är tröghet: kostymerna finns, ensemblerna äger dem, byte kostar pengar, och ingen i kedjan är skyldig att fråga varifrån formgivningen kom.
Varför detta väger tyngre för utövare än för någon annan
Ensembler som framför "folkliga" sånger och danser är, vare sig de vill det eller inte, de främsta bärarna av ukrainsk kultur för de flesta åskådare — särskilt utomlands. En utländsk betraktares hela bild av ukrainsk dräkt kan komma från en enda konsert.
Det är ett ansvar. Det innebär att känna historien, att förstå varför syntetisk glans och clownaktig scensmink inte är neutrala val, och att vara beredd att successivt föra in verklig regional dräkt i scenkostymen.
Andra länder klarar det. Se på folklig scenkonst nästan var som helst i Europa, och du hittar ensembler som gjort researchen och klär sig därefter, utan ögonstickande syntet.
Vad man ska se efter i stället
Om du vill ha en skjorta som hänger ihop med traditionen och inte med en scenkompromiss från 1960-talet:
- Tyg: lin eller hampa, i egen färg snarare än optiskt vitt.
- Garn: dämpat snarare än fluorescerande. Naturfärgspaletter, eller goda efterlikningar av dem.
- Teknik: helst något annat än korsstygn — eller korsstygn använt medvetet, inte som standardval.
- Region: en verklig. Ukrainskt broderi är inte en enda stil: mönster, färger och snitt skiljer sig påtagligt mellan regioner, och en skjorta som hör till en bestämd plats talar sanning om sig själv.
Och den praktiska anmärkning som ursprungstextens författare gör, värd att upprepa: moderna, kortare skjortor fungerar utmärkt inte bara till kjolar utan också till byxor och jeans. Det är ingen kostym. Det är kläder, och det har det alltid varit.
Rättelsen pågår
Medan människor utforskar sina rötter och återskapar traditionell dräkt fortsätter ensembler med ursprung i det sovjetiska systemet att bära ut en förvrängd bild — och, värre, att presentera den utomlands som den äkta varan.
Det är värt att säga rakt ut, och värt att rätta till.