Någon gång i slutet av oktober lagade ett hushåll i ukrainska byar mer mat än det kunde äta, och lade fram fler skedar än det satt människor vid bordet.
Dagen heter Didy — "farfäderna" — och är en av de stillsamt häpnadsväckande kvarlevorna i slavisk folksed. Inte för att den är exotisk, utan för hur hemtam den är. Det finns inget tempel i den. Den äger rum i ett kök.
Vad Didy är
Didy är en höstlig minnesdag som enligt den vanligaste räkningen infaller lördagen före den 26 oktober. Den bär också namnen Dmytrivska subota (Demetriuslördagen) och helt enkelt osinni Didy, höstens farfäder.
Ordstävet som hör till är kännetecknande torrt: "På Didys dag vilar föräldrarna." De döda är lediga, och de levande gör värdskapets arbete.
Datumet är inte godtyckligt. I slående många europeiska traditioner uppfattas slutet av oktober och början av november som den period då gränsen mellan de levandes och de dödas värld blir tunn. Här ligger Samhain. Här ligger alla själars dag. Här ligger Didy. Om de är besläktade eller sammanfallande tvistar historiker fortfarande om; ostridigt är att väldigt många människor oberoende av varandra kände att just denna söm i året var där de döda kom nära.
Vad man faktiskt gjorde
Seden är så bestämd att den läses som en bruksanvisning.
Man gräddade pannkakor. Den första, bredd med honung, delades mellan alla i familjen — en gemensam tugga innan något annat hände.
Man gick till gravarna. Inte högtidligt en gång om året i modern mening, utan som på besök.
Varje förfader nämndes vid namn. Det är här folk brukar stanna upp. Inte "våra förfäder" i abstrakt mening — var och en, enskilt, vid namn.
Maten sattes fram ångande. Skälet sägs rakt ut i källorna: didy andas ångan — det är deras föda. Varma rätter krävdes. Kalla hade varit meningslösa.
Man lade fram extra skedar. En för varje väntad död. Och man ropade in dem: "Farfar, kom och ät!"
Mychajlo Hrusjevskyj upptecknade den fylligare versionen av måltiden i Rivne-trakten. Värdinnan lagar så många rätter hon förmår, helst dem som didy tyckte om i livet. Måltiden kommer sent — på eftermiddagen eller mot kvällen. Ur varje rätt läggs en sked undan i ett eget kärl, och det kärlet, med skedarna, ställs över natten i helgonvrån. Bredvid ställs vatten och hängs en handduk — så att de dödas själar om natten kan tvätta sig och äta.
Läs den sista detaljen en gång till. Någon funderade på om de döda ville tvätta händerna före maten.
Varför detta inte är dystert
En modern läsare väntar sig ofta tyngd av förfädersriter. Denna är inte tung. Den är gästfri.
Bärande tanke är att de döda förblir medlemmar av hushållet — inte andar att blidka eller spöken att frukta, utan släktingar som är borta och hälsar på vissa dagar. De bjöds även vid jul. Relationen är obruten, och dess praktiska form är densamma som varje relation antar i ett byhus: man lagar mat åt dem, dukar en plats, säger deras namn.
Klagosångerna
Jämte måltiden står en andra tradition, äldre och främmande: holosinnja, begravningsklagan.
Detta är en egen genre i folkdiktningen och sträcker sig ned i förkristen tro. Oleksandr Potebnja hävdade att klagosångerna vuxit ur gamla besvärjelser, grundade på tron på ordets magiska kraft — ett ord starkt nog att "väcka" den döde och kalla tillbaka en själ från de dödas värld. Förutsättningen var att själen fram till begravningen fortfarande kan höra och se vad som sker bland de levande. Alltså talade man till den.
Lesia Ukrainka — utomlands mest känd som poet och dramatiker — hjälpte Filaret Kolessa att utforska dessa klagosånger. Kolessa behandlade dem som en variant av folkliga dumy och gav ut "Ukrainska folkdumy i förhållande till sånger, verser och begravningsklagan", där klagosångerna intar en central plats.
Materialet delar sig i igenkännbara stråk. Det finns de direkta tilltalen till den döde, råa och olitterära:
Å min son, vart har du gått — till Dazjbohs rike eller ut på den mörka vägen? Vem ska nu ta hand om din mor? Å kom tillbaka, om så i drömmen, om så en enda gång.
Det finns övergångssånger som kallar på förfäderna att ta emot den nykomne:
Å, själen flyger ut på det vida fältet — möt henne, kära förfäder, låt henne finna sitt nya hem, på den eviga vilans fält.
Och det finns tilltalen till jorden och elden, de två element som fysiskt tar emot en kropp:
Å Jord, moder, ta emot denna kropp. Å Eld, lys upp denna rena själ. Låt henne finna vägen till Vyrij, till förfäderna, in i den ljusa och eviga världen.
En reservation, som ursprungstextens författare själv gör: de enskilda texter som cirkulerar i dag går inte alltid att styrka. Vad Kolessas arbete däremot fastställer är formen — att klagosånger av detta slag fanns, att de talade till den döde direkt och att de namngav målet.
Vyrij, och varför tonen är mild
Vyrij är den ljusa andra världen i slavisk tro — platsen dit fåglarna flyger om vintern och dit själarna går. Det är ingen domens plats. Det är ett resmål.
Därför är klagosångerna, trots all sorg, också lugnande. De är ingen protest mot döden. De är vägbeskrivningar till någon som ger sig av, givna av människor som trodde att resan slutade någonstans varmt och bland de sina.
Vad som överlevt
Mer än man skulle tro. Den extra tallriken vid julbordet, skeden ingen använder, vanan att säga en död släktings namn högt ett visst datum — det är nednötta former av exakt denna sed, alltjämt utförda i hushåll som aldrig skulle kalla dem förkristna.
Så beter sig symboler. Förklaringen faller bort, gesten blir kvar.